— Vad? frågade Birger ivrigt. Har ni kanske tänkt, att jag inte höll ord?
Erika ryste ovillkorligen för den häftiga frågan, vilken tycktes henne innebära den försäkran, att hon i det fallet misstagit sig. — Jag har innerligt bett, sade hon, att Gud skulle hålla sin hand över er, Birger!
— Gud har inte hört er bön. Då ni förkastade mig, uttalade ni också min förkastelsedom.
— Nej, Birger, tro inte något så rysligt! Jag är ju endast en fattig syndig människa och handlade efter vad min känsla och plikt bjöd mig.
— Plikt — ja, plikten mot er själv.
— Ja, visst! Den är också helig. Anser ni er inte ha någon plikt mot er själv, Birger?
— Åjo, bevars, såsom skyldigheten att hålla sig själv uppe. För att rädda mitt eget liv, min egen säkerhet, försöker jag alla slags medel. Är inte det i sin ordning, mamsell Erika? Man uppfyller ju då plikten mot sig själv.
Det var något i Birgers ton, mera än i hans ord, som kylde Erikas hjärta. — Jag menar det visst inte så som ni tycks förstå det, Birger! Man får ej begagna andra än lovliga medel.
— Ja, men det är ej gott att veta när de just äro lovliga. Jag förstår inte så mycket, men jag tror, att det kommer an på i vad sinnesbeskaffenhet man är, då något svårt fall kommer för handen. Är blodet riktigt upprört, så att förnuftet ej har håll på en, då griper man nog till vad medel som helst, utan att stort tänka på om det är lovligt eller ej.
— Jag förstår inte, Birger, hur en människa med sunt förnuft kan komma i ett sådant tillstånd, att icke en olycka eller en överhängande fara eller någon annan tillstötande händelse bringar henne till besinning.
— Jo, det låter allt förklara sig. Jag har i vinter läst
