Nionde kapitlet.
Birger hade redan tillbragt fjorton dagar på Tistelön, utan att varken han eller Erika sökt tillfälle att fortsätta det viktiga samtalet. Han var nästan oavbrutet hos Anton, men under första veckan fick Erika icke komma in och bevittna deras samvaro. Hon saknade således alla underrättelser om det intryck, som Birgers återseende gjort på den sjuke.
Hon måste likväl tillstå, då Antons kammare åter stod henne öppen, att detta intryck till sina följder varit högst välgörande.
Anton var nu tyst och stilla. Hans tankeföljd ägde ofta redighet, och han visade ingen rädsla att se Birger hos sig. Men så var också Birgers bemödande att roa och förströ sin sjuke bror beundransvärt. Alla tankar på det förflutna förstod han skickligt att avlägsna eller vända så, att de ej fingo sin gamla makt över den stackars gossens lättrörliga fantasi. Erika förstod icke huru det var möjligt, att Birger, för vilken alla sådana fredliga och stilla sysselsättningar alltid varit främmande, kunde äga en sådan makt över sig, att han med outtröttlig uppmärksamhet och försakelse helt och hållet ägnade sig åt vården av den sjuke. Gossens krafter började småningom återkomma, tills han slutligen efter ett par veckor, stödd på Birgers arm, kunde vandra omkring i kammaren.
En afton gick Erika fram och tillbaka i sin kammare. Hennes tankar voro hos dem, som genom tulljaktens undergång blivt faderlösa, och den kväljande oro, vilken alltid var förenad med detta ämne, höll henne i en så stark spänning, att hon ej märkte den sakta knackningen på dörren, förrän den åter förnyades.
Det var blott en enda person inom hushållet på den ensliga ön, som så kunde anmäla sig, det kände Erika.
54
