ni varför jag uppenbarat en hemlighet, som klokheten borde rått mig att förtiga?
Erika vände bort sitt huvud.
— Ni har inte hört mig än! fortfor Birger, och hans ton förrådde vidden av de grymma känslor, som stormade inom honom. Vill ni inte höra mig — vill ni skicka mig bort med ert hat och förakt utan att höra på det övriga?
— Vad jag ytterligare får höra, svarade Erika med ansträngning, betyder föga, efter vad jag redan hört. Mitt samvete säger mig, att jag förband mig med er och på sätt och vis delade ert gräsliga brott, om inte… Hon hade ej mod att fortsätta.
— Jaså, sade han, ni vill ange oss, mamsell Erika?
— Mitt hjärta sönderslites vid tanken på detta steg. men hur skulle jag kunna leva under samma tak med…
— …med en människa, som ni själv gjort till mördare? avbröt Birger, och hans öga kastade en förebråelsens blick på Erika.
Hon brast i tårar.
Birger hade aldrig sett Erika gråta.
— Erika, lugna er och hör på mig! bad han nästan ödmjukt. Jag fordrar ju ej er tystnad. Jag begär blott, att ni låter mig säga allt vad som ligger mig på hjärtat, och vidhåller ni därefter ert beslut, så var säker på, att jag lämnar er för att aldrig återkomma! Denna afton skall avgöra mitt öde…
— Låt oss uppskjuta det till i morgon! Jag uthärdar inte.
— Nu vill jag ha visshet, ty om detta overksamma, eländiga liv, jag nu för, måste fortfara, så går jag visst och gör en olycka för att bli det kvitt. Något skall beslutas!
Och utan att invänta svar beskrev Birger att börja med, det vilda raseri, som bemäktigade sig hans själ, då han, efter att ödmjukt ha tiggt om Erikas löfte, fick avslag för andra gången. Han omtalade sedan hela affären med tulljakten, faderns uppmaning och det för några ögonblick
56
