återvändande förnuftet, som likväl strax vek tillbaka för det rysliga minnet att just vara utstött i samma stund han önskat och hoppats att få vandra en bättre väg. Allt genomgick han. I hela föredraget låg dock kanske en omedveten, men i alla fall en tydlig anspelning på den skuld, Erikas handlingssätt hade i hans begångna ogärning. Emellertid häntydde ännu intet ord på hoppet eller ens på den önskan, att hon skulle dela hans ensliga, brottsliga liv. Och Erika började långsamt hämta andan, då han tillade:
— Så usel kunde jag bli… jag kunde i galenskap begå ett brott, vars ryslighet övergår allt vad jag ännu hört. Men vad följde därpå? Jo, ångern. Ånger är ett förfärligt ord — det är ännu värre att känna den så som jag gjort och gör det. Jag har pinats, bett och vakat, till och med gråtit tårar ända från det innersta av mitt hjärta… blodstårar! De ha likväl ej förmått utplåna min skuld eller lindra mina samvetskval. Blott ett par gånger har jag känt liksom droppar av en välgörande balsam falla på det svidande såret, och det har varit, när jag på omvägar, som också ingen människa anat, skickat hjälp till den ene jaktkarlens bägge efterlämnade söner — den andre har varken hustru eller barn. För de två stackars gossarna, som också äro moderlösa, har jag dragit försorg på det sättet, att den yngre kommit i hantverkslära. Den äldre, som nödvändigt ville bli jaktkarl liksom fadern, reser nu med den nya tulljakten… och hjälp skall ingen av dem sakna, fastän jag aldrig får synas. Detta, Erika, är det enda goda, jag har att komma med mot allt det onda. Jag ser nog i era ögon hur litet det är, men tänk på vad jag utstått under dessa långa nätter, som ingen ända haft!
Han tystnade några ögonblick. Även Erika teg: hon hade intet ord att säga den olycklige, ångerfulle syndaren.
— Erika, står det inte i Guds ord, sade han och sökte
