den. Det var en tid, då jag i lättsinnigt oförstånd lyssnade på förföriskt prat av granna herrar. Salig Arnman, som då tagit avsked från flottan och var tullvaktmästare, tycktes mig alltför enkel. Men jag fick kopporna, och sen var det alldeles förbi med mitt fagra skinn. När jag först kom upp efter sjukdomen, grät jag ögonen så röda, att jag blev fulare än jag var. Och sedan grät jag i lång tid ej mindre bittert för att jag blev sittande ensam. Men min prövning var min lycka.
— Nå, det skall bli roligt att höra huru därmed förhöll sig! sade gubben Askenberg och makade sin stol närmare fru Katrinas.
— Jo, det var en vacker aftonstund… jag minns det så väl som om det hänt i går. Vi hade just råg ute, och jag satt på gården och nystade garn, för att vakta säden för våra höns. Nå, som jag säger, så satt jag där och nystade och tänkte, att det hade varit bättre, om jag inte försmått tullvaktmästarens giftermålsanbud. Han menade ärligt med mig och skulle säkert lika mycket haft mig kär i min olyckas dagar — bror förstår, att jag då ännu ansåg som en olycka att ha förlorat min skönhet — som i mina bästa solskensdagar. Men nu voro flera år förgångna sedan dess. Arnman hade fått en tulljakt och kallades löjtnant och brydde sig nog inte om den, som ej bättre skattat sin lycka. Ja, just så flögo tankarna omkring, då någon sakta bakifrån rörde mig på axeln. Jag såg mig om och hade så när skrikit högt av glädje, då jag fick se salig Arnman stå där så mild i synen och buga sig för mig. Men med ens for mig i minnet kopporna. ”Det var ett nöje att se jaktlöjtnanten!” sade jag, steg upp och neg det djupaste jag förmådde i mitt hjärtas stora förlägenhet.
”Det var mycket längesedan jag träffade jungfru Dalstedt”, sade han, ”jag hoppas att allt står väl till”. Vid de orden hade jag så när brustit i gråt, men jag tog mod till mig och bad ho-
