nom i stället för svar att stiga in. Far var i verkstaden, men jag skulle underrätta honom om besöket.
Nu var då bekantskapen förnyad, och sedan kom Arnman var eviga vecka. Men hur kär jag än redan då höll honom, emedan jag börjat inse hans stora värde, ville jag ändå ej låta honom märka det ringaste, ty ännu var där så mycket högmod kvar, att det kostade på att ”bita i försmådd kaka”, och på det sättet var han länge i ovisshet om han skulle göra andra försöket. Men slutligen drog kärleken honom så starkt i armen, att han fattade beslut att fria på nytt. En förmiddag, vid den tiden min far plägade vara i verkstaden, snyggade Arnman upp sig och begav sig från sitt. Medan han gick nedför trappan, sade han i sitt sinne: ”Om jag först möter en käring, då vänder jag om, ty det bådar otur och förtret, men möter jag en hund, det är lycka, och då går jag fram”. Och ser nu bror, att Vår herre hade sin hand med i spelet. Gubben hade knappt vänt om första hörnet, förrän borgmästarens stora Karo kom springande mot honom och viftade med svansen så vänligt och förtroligt. Med glatt hjärta gick han då över kyrkogården och in till vårt. Nu skall bror veta, att jag satt i sidokammaren och siktade mjöl och hade händelsevis kommit att knyta om huvudet en gulrosig sidenduk, som Arnman aftonen förut glömt kvar. Han plägade alltid komma om aftonen, när jag slutat mina göromål, och därför kan bror tro, att jag blev ”kors i bröstet”, då herr jaktlöjtnanten dristigt stiger in och säger: ”Håll till godo, jungfru Majsen! Duken klär så väl, att den aldrig borde komma dän.” ”Jag ber om ursäkt”, sade jag och drog duken hastigt från huvudet, ”det var bara ett misstag: jag tyckte i brådskan att det var fars.” Men jag var ej van att ljuga, och därför steg mig också skamrodnaden upp i ansiktet.
”Kära lilla”, började han igen och sökte få tag i min hand, som alldeles mjölade ner hans nya svarta kläder, ”Gud give att jag finge skänka något mera än denna småsak! Jag vill inte
64
