— Jag ser de ha sin historia — och efter syster är i taget att berätta, så låt höra!
— Å ja, varför icke! Jag behöver ej skämmas för min kärlek till dem. Allt ifrån den dag jag fick dem eller rättare deras föregångare — ty dessa är bara avläggare, förstås — ha de burit mig glädje, och mången gång har det varit min tröst att se dem knoppas och blomstra. Jag har alltid därvid tänkt på den dagen de först prydde mitt fönster… Ser bror, jag fick i dopet av mina saliga föräldrar namnet Maria Katrina. Men i min ungdom, den tid jag ännu icke haft kopporna och var fjäsad och bortskämd, kallades jag allmänt för Majsen och skön Majsen, vilket jag väl också råkade att höra ibland. Men nu hände sig så, att den första av mina namnsdagar, som inföll efter min trolovning med Arnman, var Katrina. Salig gubben kom i god tid på morgonen att önska mig lycka och hade då under armen en kruka med en hög, grann balsamin, omkring vars stam var lindad en pappersremsa, som jag än i dag förvarar, och på remsan stod en liten rad av grant målade förgätmigej namnet Katrina. ”Jag vet icke”, sade Arnman, när han bjöd mig sin gåva, ”om jag har så dålig smak, men Katrina ljuder bättre för mina öron än Majsen, och om du riktigt håller av mig, så låt mig hädanefter kalla dig så!”
Jag förstod nog Arnmans mening, så fin den var. Namnet Majsen tyckte han erinrade om den tiden jag var vacker och fåfäng. Katrina passade bättre efter de nya omständigheterna. Jag var nöjd med förändringen, föresatte mig i mitt hjärta att alltid göra mig värd det nya namnet, och från den dagen kallades jag aldrig annat än Katrina.
— Och syster höll ord! inföll löjtnant Per med en ton vilken vittnade om den rörelse, varmed han avhört balsaminernas enkla historia.
— Men nu är det brors tur att berätta! sade fru Katrina och tog upp stickstrumpan. Jag har aldrig vetat hur det bar
66
