— Å, vad detta är roligt! viskade Gabriella och nöp Anton i armen. Ack, om vi finge skjuta många sälar!
Snart stod det tysta sällskapet så högt på klipporna, att man kunde skåda ned på andra sidan. Och endast med plågsam ansträngning avhöll sig Gabriella från ett glädjeskri, då hon jämte de andra på en berghäll tätt vid havet varseblev en väldig sälhund, vilken makligt vältrade sig fram och tillbaka och riktigt tycktes njuta av de första solstrålarna.
Haraldsson vinkade åt Gabriella att hålla sig fullkomligt stilla. Därefter höjde han långsamt geväret, då, till hans obeskrivliga harm och förvåning ett skott lossades från en sten nedanom klippan.
— Gud fördöme — skottet träffade! utbrast Haraldsson. Det har jag för ert galna prat i natt… sade jag ej, att det medför olycka att tala om sådana ting?
Medan Haraldsson utgöt sin harm, rusade en lång smärt yngling fram från sitt dolda gömställe och hoppade som en råbock över de skrovliga klipporna för att hinna ned till djuret, ur vars ena sida en ström av blod flöt fram. Men sälhunden, som i dödsångest såg sin fiende nalkas, vältrade sig hastigt utför hällen i havet. Den unge främlingen hann emellertid fram, innan bytet försvann under vattenytan, och slungade med kraft en liten harpun i dess sida. Därefter lät han sälen dyka, men den korta linan, som var fästad vid harpunen, var snart utlupen, och nu började en väldig strid. Den raske jägaren tycktes icke hågad att släppa tågändan. Han hakade sig med ena handen fast i en rämna i klippan, och på det sättet fortgick leken en stund. Slutligen måste likväl jägaren släppa fingrarna från klippan, då han häftigt rusade upp, kastade sig i havet och försvann inom några ögonblick från sina förvånade åskådares ögon.
— Jag menar det var självaste Näcken? sade Gabriella, som det livliga deltagandet hittills så fängslat, att hon varit stum. Men vad menar du, pappa?
