skapet, och hans ögon fästes med ett glatt uttryck på Gabriella, som med stor förvåning hört alla de kunskaper jägaren utvecklade.
— Du är en slug gosse! sade Haraldsson. Vem har lärt dig skyttet?
— Det har jag i det mesta gjort själv, men så har jag icke heller försmått den undervisning jag fått av fabror Per, vår gamle löjtnant, som skjutit många tjog sälar i sin dar. Och far var också en fin skytt — det skulle roat honom att se hur jag tagit upp mig i yrket.
Erika, som anat, att hon här såg sonen efter den olycklige kustbevakaren, kände sig vid omnämnandet av den gamle löjtnanten fullt övertygad därom. På Haraldsson tordes hon inte se, utan vände sig bort av en fruktan, som varje ögonblick stegrades. Slutligen lyfte hon sin blick mot Anton, men dennes uppmärksamhet hade ännu icke blivit väckt, och Erika tänkte på möjligheten att undgå faran härav, då Gabriella hastigt frågade: — Är då din far död, efter han ej mer kan se, vilken duktig skytt du är?
— Ja, svarade Arve, far är borta, men bara Gud vet var hans ben vila. I höst blir det fem år sedan han försvann med både tulljakten och karlarna.
Ett dovt oartikulerat läte från Antons läppar drog allas uppmärksamhet till honom.
— Det är så hans vana, stackare — hans sinnen är inte riktigt i lag! yttrade Haraldsson till sin nya bekantskap. Hur är det med dig, gosse? Den barske fadern vände sig till den bleke, vanställde sonen och drog honom med sig nedför klipporna till båten. Anton spjärnade emot. Den vilde dämonen hade åter vaknat inom honom.
— Släpp mig, släpp mig, jag är ju tyst om paternosterskären! mumlade han. Släpp mig, dra ej så hårt… Mitt hu-
