en gång. Jag har fått dem av pappa… det är rena sidentyget, så tjockt som huden där på sälhunden.
— Jo jo, din far har nog plockat ihop varjehanda! sade Arve med en litet försmädlig ton, varpå Gabriella icke gav akt. Arve hade mycket hört talas om den gamle vrakplundraren på Tistelön.
— Ja, vi ha en hel hop saker, återtog Gabriella förnöjd, du får väl se… Men det blir ingen fröjd med alltsammans, tillade hon och kastade en orolig blick åt båten, om ej Anton blir rask. Då han är bedrövad eller sjuk, kan jag inte vara glad.
— Är han verkligen sinnessvag, den stackars gossen?
— Ja, så säger pappa, men jag tycker, att han är så klok som någon annan och ibland mycket klokare. Det är bara när han blir retad eller får ett sådant här hastigt anfall som hans sjukdom bryter ut. Men det händer mycket sällan, och jag minns inte när det sist inträffade.
— Det gör mig ont om honom! sade Arve deltagande. Men jag tyckte, att din far talte så hårt till den stackarn.
— Det är så pappas sätt, svarade Gabriella, rodnande över anmärkningen, men som något försonande tillade den unga dottern, blyg vid den knappt för henne själv begripliga känslan att vilja rättfärdiga sin far: — De säger, att en sådan sjukdom som Antons ibland fordrar en sträng tillsyn: den kunde annars bli värre.
Vilken liten god och söt flicka! tänkte Arve och betraktade henne med vänliga blickar.
— Kunde du inte följa med oss nu? frågade Gabriella.
— Nej, så gärna jag än ville, får jag låta bli det, ser du. Jag reste hemifrån i förrgår, och jag känner på mig att både mor och löjtnanten redan går och tittar efter mig, och så vitt jag kan, narrar jag aldrig mor på någon glädje.
