kastade sin fångst på ryggen och gick till andra sidan av holmen, där han hade sin farkost. Och då Gabriella ännu en gång vände sig om för att se efter honom, hade han stannat på en av de högsta klipporna, varifrån han till slutligt avsked svängde sin mössa över huvudet.
Då flickan åter trippat över landgången till sin fars båt, fann hon där en betydlig förändring. Haraldsson var vresig. Anton satt ihopkrupen i en vrå utan att se upp, och tydligen var all glädje förbi. Missnöjd såg Gabriella sig omkring. — Vart fara vi nu? frågade hon och drog otåligt fadern, som ej gav akt på hennes ord, i rockärmen.
— Hem! svarade Haraldsson med en röst, varvid hans bortklemade älskling inte var synnerligen van. Men Gabriellas mod kuvades icke så lätt: hon lät ej avspisa sig, utan frågade varför man skulle resa hem, då ännu ingen sälhund var skjuten och icke mer än en holme besökt.
— Det är nog för i dag — en annan gång reser jag ensam på skyttet. När en har kvinnfolk och fånar med sig, går det på tok. Jag sade, när vi reste ut, att ni skulle låta bli att sladdra om såna saker som klokt folk tiger med.
Då Gabriella märkte, att det blev allvar av med hemresan, grät hon. Barnasinnet tog ut sin rätt, men hon hämtade sig likväl snart nog och sade då litet förtrytsamt: — Så skall jag nog resa, när Arve Arnman kommer med sin båt, och det blir rätt snart!
— Vad för slag — skall den göken komma till Tistelön? Och Haraldsson, som trodde, att Erika bjudit honom, gav denna ett par ögon, som skulle ha skrämt varje annan kvinna. Men Erika svarade med mycken värdighet : — Om han kommer, som jag likväl icke hört talas om, skall han bli bemött med hövlighet liksom andra gäster, som jag i min mans frånvaro mottager.
Haraldsson teg, men han darrade av vrede, emedan han icke vågade kväsa Erika såsom han önskade.
