och farbror och Phebe! Hurra för kusin Rose!» Och Jamie uppgav tre små hurrarop, där han stod på en pollare och viftade med armarna som en väderkvarn, under det att brodern höll fast honom i jackan.
Ja, där voro de — farbror Alec, svängande hatten som en pojke, med den småleende och nickande Phebe på ena sidan och på den andra Rose, som förtjust kastade slängkyssar med båda händerna, då hon såg välbekanta ansikten och hörde välbekanta röster önska henne välkommen hem.
— Välsigna hennes kära hjärta, hon är sötare än någonsin! Ser ut som en madonna — gör hon inte? — med den där blåa kappan och det blonda håret fladdrande för vinden! sade Charlie ivrigt
— Madonnor har inte så'na hattar. Rose har inte förändrats mycket, men det har Phebe. Hon är ju en riktig skönhet! svarade Archie och stirrade av alla krafter på den mörkögda unga kvinnan med den friska färgen och de svarta, glänsande flätorna, som lyste i solskenet.
— Den kära gamla farbror! Är det inte härligt att åter ha honom hemma? var allt, Mac sade; men han såg inte alls på »den kära gamla farbror», när han sade detta, ty han hade endast ögon för en spenslig, blond flicka, och han sträckte ut händerna efter hennes, glömsk av det gröna vattnet, som skilde dem åt.
Under den förvirring, som rådde ett ögonblick medan ångaren förtöjdes, blickade Rose ned i de tre mot henne uppåtvända ansiktena och tycktes sig i dem läsa något, som beredde henne både glädje och smärla. Det var endast en blick, men genom dimman av glädjetårar fick hon det intrycket, att Archie var ungefär densamme som förr, att Mac avgjort förbättrats och att det var något fel med Charlie. Hon fick emellertid ingen tid till iakttagelser, ty om ett ögonblick började rusningen i land, och innan hon hunnit taga sin kappsäck, klängde Jamie sig fast vid henne som en överförtjust ung björn. Hon blev med svårighet befriad ur hans omfamning för att i stället emottaga mildare sådana av de äldre kusinerna, som begagnade sig av tillfället att med opartiskhet hälsa de båda
