Sida:Rosor i blom 1927.djvu/100

Den här sidan har korrekturlästs

Jag tar inte saken lätt, men jag är förvissad om att om Charlie kommer under bättre inflytande, bättrar han sig, ty hans impulser är goda och det här är hans enda last Jag kan knappast klandra honom för vad han är, ty det är hans mor, som ställt till skadan. Jag försäkrar dig, Rose, att jag mången gång känner god lust att fara ut mot henne och ryta i hennes öra, att hon tillintetgör den odödliga själ, för vilken hon är ansvarig i himmeln.

— Gör det och rädda Charlie, innan det är för sent! utbrast Rose, som eldades av farbroderns anblick, ty han såg ut som ett retat lejon, där han gick av och an i rummet med knutna händer och blixtrande ögon.

— Vill du hjälpa mig? frågade han, i det han tvärstannade och såg på henne med en min, som kom henne att räta på sig och ivrigt svara:

— Ja, det vill jag.

— Låt då bli att älska honom — än så länge.

Det skrämde henne, men hon frågade i fast ton, ehuru hennes hjärta började klappa fortare och blodet strömmade till hennes kinder:

— Varför inte?

— För det första därför att ingen kvinna bör anförtro sin lycka åt en man utan fasta grundsatser och för det andra därför att hoppet att bli dig värdig kommer att hjälpa honom mer än alla mina böner och moralpredikningar. För det tredje därför att det kommer att erfordra allt vårt tålamod och all vår skicklighet att omintetgöra tjugufyra års verk. Förstår du, vad jag menar?

— Ja, farbror.

— Kan du säga »nej», när han ber dig säga »ja», och vänta litet på din lycka?

— Det kan jag.

— Och vill du det?

— Ja, det vill jag.

— Då är jag nöjd och känner mig lätt om hjärtat. Jag kan inte undgå att se vad som försiggår, eller att darra av fruktan, när jag tänker på att du sätter till segel utan någon bättre lots än stackars Charlie.