morna, tittade upp med en uppsyn, som uttryckte en sådan överraskning, förebråelse och blygsel, att det var omöjligt att missförstå den. Charlie gjorde det ej, och han hade till och med vett nog att rodna, då han sade, hastigt ehuru i samma lätta ton:
— Jag ber ödmjukt om ursäkt för — för att jag kom hit så sent i går kväll! Var inte hård mot mig, kusin, för du vet ju, att Amerika väntar, att varje man ska göra sin plikt på nyårsdagen.
— Jag är trött på att förlåta! Du ger och bryter löften lika lätt som du gjorde förr i tiden, och jag kommer aldrig mer att be dig om ett nytt, svarade Rose, i det hon lade bort buketten, ty ursäkten tillfredsställde henne ej, och hon ville icke låta muta sig till tystnad.
— Men min kära flicka, du är så fordrande, så besynnerlig i dina åsikter och blir så ond med anledning av småsaker, att en stackars karl inte kan vara dig till lags, hur han än anstränger sig, började Charlie, som kände sig högst illa till mods men var alltför stolt att visa ens hälften av den ånger, han erfor — d v. s. inte så mycket över det fel, han begått, som inte mer över hennes upptäckt därav.
— Jag är inte ond — jag är bedrövad och besviken, ty jag väntar, att varje man ska göra sin plikt på ett annat sätt och hålla sitt ord i ytterligaste grad, liksom jag gör. Om det är att vara fordrande, gör det mig ont, och jag ska inte besvära dig mer med mina gammalmodiga åsikter.
— Bevara mig väl! En sån uppsträckning för ingenting! Jag medger, att jag glömde — jag vet, att jag bar mig åt som en idiot, och för det ber jag dig om förlåtelse. Vad kan jag göra mer?
— Uppföra dig som en man och aldrig mer låta mig blygas så ohyggligt över dig, som jag gjorde i går kväll. Rose gav till en liten rysning, då hon tänkte därpå. Denna ofrivilliga handling pinade Charlie mer än hennes ord, och nu blev det hans tur att »blygas ohyggligt». Medan han stod tyst vid eldstaden, ljusnade plötsligt hans uppsyn; han tog upp armbandet, som han givit henne föregående dag och som nu låg på cheminéen, gick långsamt fram till henne
