och sade i en ton, som var tillräckligt ödmjuk och allvarlig:
— Jag skall uppföra mig som en karl, och du skall aldrig mer behöva blygas över mig. Var endast vänlig mot mig — låt mig sätta det här på din arm och avge ett nytt löfte — denna gång svär jag att hålla det. Vill du inte lita på mig, Rose?
Det var mycket svårt att motstå den bönfallande rösten och de bönfallande ögonen, ty ödmjukheten var farlig, och om det icke varit för löftet till farbror Alec, hade Rose svarat »ja». De blåa förgätmigejerna påminde henne om hennes eget löfte, och nu höll hon det med svårighet för att emellertid efteråt vara glad däröver. I det hon sköt tillbaka det erbjudna smycket, sade hon i fast ton, ehuru hon icke vågade titta upp:
— Nej, Charlie, jag kan icke bära det ännu. Mina händer måste vara fria, om jag ska kunna hjälpa dig så, som jag bör. Jag ska vara vänlig, jag ska lita på dig, men svär ingenting, utan försök endast att motstå frestelsen, och vi kommer alla att bistå dig.
Detta tyckte Charlie inte om, och han förlorade den mark, han vunnit, genom att utbrista impulsivt:
— Jag vill inte, att någon annan än du ska bistå mig, och jag måste vara säker på att du inte sviker mig, medan jag pinar kropp och själ för att vara dig till behag, ty eljest kan det hända, att någon främling kommer och stjäl bort ditt hjärta från mig. Det skulle jag inte kunna uthärda, så jag säger dig rent ut, att i så fall kommer jag att bryta överenskommelsen och gå min undergång till mötes.
Den sista meningen förstörde alltsammans, ty den var både befallande och trotsig. Rose reste sig upp och sade med en blick och i en ton, som både förvånade och skrämde hennes åhörare:
— Mitt hjärta tillhör mig att göra med vad jag vill. Utestäng dig icke från det genom att taga alltför mycket för givet, ty du har inga anspråk på mig och kommer aldrig att ha några, såvida du icke gör dig förtjänt av dem. Kom ihåg det och varken hota eller trotsa mig hädanefter.
För ett ögonblick tvekade Charlie, huruvida han skulle besvara detta utbrott på samma sätt, så att en
