»för min skull» återvände livligt till honom och stod i skarp kontrast till det nu bortvända ansiktet, den hand, som sträckts ut för att skjuta honom tillbaka, den tillbakaryggande gestalten; och under detta ögonblick av tystnad insåg stackars Charlie, vad han förlorat, ty en flickas första tanke på kärlek är lika ömtålig som en morgons rosiga härlighet, som kan skingras av den svagaste vindfläkt.
Medvetandet därom kom honom att blekna av fruktan, ty hans kärlek var djupare, än hon visste, och han visade det, när han sade i en ton, så full av smärta och tålamod, att hon blev rörd:
— Du skall känna aktning för mig, om jag kan förmå dig därtill. När jag förtjänat den, vågar jag då hoppas på något mer?
Då höjde hon blicken och såg i hans ansikte den ädla blygsel, det ödmjuka mod, som visar, att ångern är äkta och ger löfte om framgång, och med ett hjärtligt småleende, som var en styrkedryck för honom, svarade hon:
— Ja, det vågar du.
— Gud välsigne dig för de orden! Jag ger inga löften, jag ber icke heller om några, men lita på mig, Rose, och medan du bemöter mig som kusin, skall du komma ihåg, att hur många friare du än har, blir du aldrig kärare för någon av dem, än du är för mig.
Och utan ett ord till gick han, förståndigt nog, sin väg och lämnade Rose, som satte de försummade blommorna i vatten och lade undan armbandet, i det hon sade för sig själv: »Jag kommer aldrig att bära det, förrän jag känner för honom detsamma som förr. Då skall han få sätta det på min arm, och jag skall säga ’ja’.»
