— Jag tror, att jag skulle kunna ge mrs Gardener mitt huvud, om hon bad mig om det, svarade Rose i lätt ton. Så vände hon sig om mot sidenet. Vilket har du bestämt dig för? Det gulvita eller det blåa?
— Jag har inte bestämt någonting förutom det att du ska ha det skära och bära det på min bal, svarade Kitty.
— Nej, det har jag inte råd till just nu, ty jag överskrider aldrig mina nålpengar, och det måste jag, om jag köper mera kläder. Kom nu, så går vi, om du har alla de prover, du önskar. Och Rose avlägsnade sig hastigt, glad över att kunna hålla fast vid två föresatser, nämligen att för exemplets skull klä sig enkelt och att icke vara extravagant annat än då det gällde att hjälpa andra.
— — —
Så Rose hade ingen ny klänning på Kittys bal och drog en liten suck, då hon tog på sig sin blekblåa sidenklänning, uppfiffad med moln av gauze de Chambéry. Men ett småleende, glatt och älskligt, följde genast efter, när hon lade till de klasar av förgätmigej, som Charlie trollat fram med tillhjälp av en tysk trädgårdsmästare; ty hon hade utfört en del av sin plan, och prinsen var — till sin stora förtjusning — inbjuden att eskortera henne, ehuru han förståndigt nog icke gjorde några bedyranden, utan visade sin tacksamhet genom att uppföra sig som en exemplarisk gentleman. Det gladde Rose, ty den forna förödmjukelsen och en uppriktig önskan att sona den förlänade honom en tankfull värdighet, som var mycket effektiv.
Tant Clara kunde icke gå, så tant Jessie var »förkläde» och tog sig förtjusande ut i sin pärlfärgade klänning med en läcker spets över det alltjämt yppiga håret.
Mrs Jessie iakttog sina tre långa söner med ett slags förundran, ty Archie var en stilig karl, allvarlig och ganska tillbakadragen. »Kadetterna» såsom Will och Geordie kallade sig, voro så granna som helst, och ingen kan beskriva den vånda, de uthärdade denna kväll till följd av trånga skor och höga kragar. Men det var endast åt varandra de anförtrodde dessa lidan-
