bli sentimental och löjlig i allmänhet, började Rose, som fann det ganska kinkigt att ge en diagnos av den mest mystiska sjukdom som finns under solen.
— Jag tycker inte, att det där låter lockande. Kan jag inte finna ett motgift någonstans, för om det ligger i luften nu i år, får jag det säkert, och det visar sig kanske ödesdigert, sade Mac, som kände sig vid gott humör och tyckte om att pigga upp Rose, ty till följd av en liten vink, farbror Alec givit honom, misstänkte han, att hon hade litet tråkigheter.
— Jag hoppas, att du blir smittad, för då blir du så lustig.
— Tar du hand om mig, liksom du gjort en gång förr, eller har du dina händer fulla?
— Jag ska hjälpa dig, men vet du, med Archie och Steve och — Charlie får jag alldeles tillräckligt att göra. Det blir bäst, att du skaffar dig det lätt första gången, så att du inte behöver så mycken omvårdnad.
— Gott! Hur ska jag börja? Jag ber dig upplysa min okunnighet och sätta mig i gång på rätt sätt.
— Gå omkring och var tillsammans med människor, visa dig älskvärd och sitt inte i en vrå och iakttag människor, som om de vore marionetter, som dansar för ditt höga nöje. Jag hörde mrs Van en gång säga, att närhet uträttar underverk, och hon bör känna till den saken, eftersom hon gift bort två döttrar och just förlovat en tredje med »en synnerligen älskvärd ung man».
— Herreje! Kuren låter värre än sjukdomen. Närhet, eh? Kanske jag just i detta ögonblick befinner mig i största fara och inte kan fly för livet, sade Mac och lade armen om hennes midja för att valsa ut med henne.
— Var inte orolig men tänk på hur du dansar, för Charlie tittar på oss, och jag vill, att du gör ditt bästa. Det där är bra — låt oss dansa hela varvet, för jag tycker om att dansa vals och får aldrig någon bra dansör annat än gossarna, sade Rose och blickade med ett gillande småleende upp till honom, ty hans starka arm ledde henne säkert bland paren och hans fötter höllo felfritt takten.
