matsalen tillsammans med tanterna, som skulle gå hem tidigt, kunde hon endast säga till honom: Om jag inte hade lovat farbror att komma hem så fort som möjligt efter midnatt, skulle jag stanna och dansa en vals med dig, för du har gjort dig förtjänt av en belöning i kväll.
— Tusen tack! Men jag går samtidigt med er, svarade Charlie, som förstod både hennes blick och hennes ord och kände sig tacksam för dem. Jag ska vara i hallen, när ni kommer ner.
Men när Rose kom ned, var Charlie icke i hallen, och sedan hon väntat några minuter, erbjöd Mac sig att gå efter honom, ty tant Jane höll alltjämt på att leta där uppe efter en bortkommen galosch.
— Var snäll och säg, att jag är färdig men att han inte behöver komma, om han inte vill, sade Rose, som inte ville visa sig alltför fordrande gentemot den lovande botgöraren.
— Om han är inne i byfférummet, ska jag ha honom med mig ut, oavsett vem som är där inne! brummade Mac för sig själv, då han begav sig in i det lilla rum, dit herrarna drogo sig tillbaka i och för förfriskningar, när andan föll på dem, vilket den gjorde titt och tätt. Dörren stod på glänt, och Charlie tycktes just ha kommit in, ty Mac hörde en välbekant röst utropa i fryntlig ton:
— Kom hit, prins! Du kommer just lagom att vara med och dricka Steves skål.
— Kan inte stanna. Kilade bara in för att säga god natt, Van. Har haft mycket trevligt, men jag är i tjänstgöring och måste gå.
— Det där är ett nytt knep. Ta i alla fall ett glas i pälsen nu och kom tillbaka, när du följt damerna hem, sade den unge värden.
— Charlie har slagit sig på helighet, och det tycks inte bekomma honom väl, sade den ena av de två unga män, som vardera upptogo flera stolar.
— Det blir nog bäst, att du själv, Barrow, går hem tidigt, för annars förorsakar din tunga, att du råkar illa ut, svarade Charlie, medveten om att han borde följa sitt eget råd och dock stannande kvar,
