nervöst dragande på sig handskarna, medan unge Van fyllde glasen.
— Raska på, svåger! Här har du, prins! Och Steve räckte kusinen ett glas över bordet, alltför uppspelt att tänka på vad han gjorde, ty alla gossarna kände till Charlies svaghet och sökte försvara honom mot den.
Men innan Charlie hunnit taga emot glaset, kom Mac hastigt in och framförde sitt ärende i förkortad och ganska befallande form: Rose väntar på dig! Raska på!
— All right! God natt, gossar! Och Charlie lade i väg, som om namnet haft förmågan att hejda honom just då han stått i begrepp att bryta det löfte, han givit sig själv.
— Seså, Solon, drick ett glas och ge oss ett bröllopskväde på din bästa grekiska. Din skål! Och Steve förde glaset till sina läppar, då Mac slog det ur hans hand med så blixtrande ögon, att brodern stirrade som en idiot på honom, vilket tycktes göra Mac ännu mer upprörd, ty han vände sig till sin unge värd och sade i en ton, som kom de båda ungherrarna på stolarna att sätta sig upp:
— Jag ber om ursäkt, Van, för att jag stökar till så här, men jag uthärdar inte att se min egen bror fresta en annan man över hans förmåga eller bära sig själv åt som ett djur. Det är rent språk, men jag kan inte låta bli att säga, vad jag tänker, för jag vet, att ingen av er med vett och vilja skulle kunna tillfoga Charlie något ont, och det gör ni, om ni inte låter honom vara i fred.
— Varför ger du mig på huden? Jag har inte gjort någonting. Man måste väl vara artig mot sina gäster, eller hur? sade Van godmodigt.
— Ja, men det är inte artigt att truga eller skämta med en gäst, så att han gör, vad du vet och vad han vet, är skadligt för honom. Det där är bara ett glas vin för dig, men för Charlie är det rena fördärvet, och om Steve vetat, vad han gjort, hade han hellre huggit av sig högra handen, än han räckt honom det.
— Menar du, att jag är onykter? frågade Steve och ilsknade till som en liten stridstupp.
