tillbaka till dig, Rose, och hämta min belöning? frågade han, i det han tog i besittning hennes hand, som vilade på hans arm, som om den redan tillhört honom.
— Jag önskar, att jag kunde svara så, som du önskar. Men hur ska jag kunna lova något, när jag icke är säker på någonting? Jag älskar dig ej så, som jag borde, och kommer kanske aldrig att göra det. Så varför envisas med att binda mig på detta sätt? Var ädelmodig, Charlie, och be mig ej, bönföll Rose, pinad av hans ihärdighet.
— Jag trodde, att du älskade mig. Det såg i hög grad så ut för en månad sedan, såvida du icke börjat kokettera, och det kan jag inte tro riktigt.
— Jag började älska dig, men du gjorde mig rädd för att fortsätta, mumlade Rose och försökte omtala sanningen skonsamt.
— Den där fördömda ovanan! Vad kan man göra, när ens värdinna ber en dricka vin med henne? Och Charlie såg ut, som om han kunnat fördöma sig själv ännu mer.
— Man kan säga »nej».
— Jag kan det ej.
— Ah, det är just det tråkiga i saken! Du har aldrig lärt dig att säga det ens till dig själv, och nu, när det är så svårt, vill du, att jag ska hjälpa dig.
— Och du vill det ej.
— Jo, jag vill det genom att visa dig, att jag för din skull kan säga det till mig själv. Och Rose blickade upp med en uppsyn, som uttryckte en sådan ömhet och sorg, att han icke kunde betvivla hennes ord, som lände honom till både förebråelse och tröst.
— Mitt lilla helgon! Jag förtjänar inte ens hälften av din godhet mot mig, men jag ska göra det, och utan att klaga ska jag resa för att göra mitt bästa — för din skull, utbrast han, rörd av hennes sorg.
