hörde farbror Mac säga, att Charlie sådde sin för fort, så jag frågade mamma, och hon talade om det för mig. Och jag vet, att han blev respenderad eller sulegerad eller något annat otrevligt och att tant Clara grät, utbrast Jamie ivrigt.
— Vill du kanske sitta på kuskbocken? frågade Charlie bistert.
— Nej, det vill jag inte.
— Håll i så fall munnen.
— Ja, men Mac behöver inte sparka mig, för —
— Det är tillräckligt, sade Charlie strängt. Och sedan började Mac och Charlie prata om allt möjligt trevligt.
En lavin av tanter slog ned på Rose, så fort hon anlände hem, och under återstoden av dagen surrade det i det gamla huset som i en bikupa. På kvällen var hela släkten samlad i salongerna, dock med undantag av tant Peace, vars plats numera stod tom.
Naturligt nog drogo om en stund de äldre sig litet för sig själva, under det att gossarna skockade sig kring flickorna, liksom fjärilar kring två tilldragande blommor.
Låt oss först höra på vad de äldre säga, ty de hålla redan på att bygga luftslott för gossarna och flickorna att bebo.
— Det kära barnet! Vad det är härligt att ha henne hemma igen och se henne så frisk och lycklig och lik sitt eget älskliga lilla jag! sade tant Plenty.
— Det skulle inte förvåna mig, om du kom underfund med att du fört en eldbrand in i familjen, Alec — faktiskt två, för Phebe är en stilig flicka, och det har gossarna redan uppdagat, om jag inte misstar mig, sade farbror Mac med en knyck på huvudet mot det andra rummet.
Allas blickar följde riktningen av hans, och en högeligen betecknande tablå framställde sig för den faderliga och moderliga publiken i inre salongen. Rose och Phebe, som sutto bredvid varandra i soffan, tycktes redan ha intagit de platser, som de till följd av ungdom, kön och skönhet voro destinerade att fylla, ty Phebe hade för länge sedan upphört att vara tjänarinnan och i stället blivit väninnan, och Rose ville med ens ha detta faktum fastställt.
