serveras när som helst, ty hon kände sig förvissad om att några av männen skulle titta in och att ett vänligt emottagande skulle pigga upp dem bättre än tårar, mörker och ödslighet.
Om en stund anlände Mac, som, så fort han trädde in i rummet, sade:
— Bättre, kusin.
— Gud vare tackad och lovad! utbrast Rose med hopknäppta händer. När så Mac trädde in i ljusskenet och hon såg, hur trött och våt han var, tillade hon i en ton, som var själva hjärtligheten: Stackars gosse, vad du är trött! Kom hit och låt mig göra det bekvämt åt dig.
— Jag är på väg hem för att snygga upp mig litet, för jag måste vara tillbaka om en timme. Mor intog min plats, så att jag kunde avvaras, och då gick jag, när farbror vägrade att lämna sin post.
— Gå inte hem, för om tant inte är hemma, blir det mycket dystert för dig. Gå in i farbrors rum och snygga upp dig, och kom sedan tillbaka, så ska jag bjuda dig på te. Låt mig göra det! Jag kan inte hjälpa till på annat sätt, och jag måste göra något, ty denna väntan är ohygglig.
Hennes sista ord förrådde, hur prövande spänningen var för henne, och Mac gav efter. När han kom tillbaka, stod ett frestande litet tebord uppdukat framför brasan, och Rose gick och mötte honom med ett svagt småleende på läpparna och sade, i det hon duschade honom med eau-de-cologne:
— Jag uthärdar inte lukten av eter — den kommer mig alltid att tänka på sådana hemska saker.
— Såna besynnerliga varelser kvinnor är! Archie talade om för mig, att du tog underrättelsen som en hjältinna, och nu bleknar du bara för att du känner en svag lukt av eter. Jag kan inte förklara det, sade Mac, medan han undergivet uthärdade duschen.
— Inte jag heller, men jag har hela dagen inbillat mig allt möjligt och gjort mig nervös. Låt oss inte tala därom, utan kom i stället och drick en kopp te.
— Det är ännu en besynnerlig sak med er. Te är ert universalläkemedel mot alla mänskliga krämpor,
