Glöm allt det där, och låt oss tala om de bättre tider, som kanske stundar.
— Alitid så ädelmodig, så vänlig! mumlade han med hennes hand tryckt mot sin feberheta kind. Så höjde han blicken och fortsatte i så ödmjukt ångerfull ton, att hennes ögon fylldes av heta tårar: Jag försökte fly frestelsen — jag försökte säga »nej», men jag är så ömkligt svag, att jag icke kunde det. Du måste förakta mig, men uppge mig inte helt och hållet, ty om jag får leva, ska jag sköta mig bättre. Jag ska resa till far och börja omigen från början.
Rose försökte hålla, tillbaka de bittra tårarna, men de måste falla, då hon hörde honom tala i så förhoppningsfull ton, när det icke fanns något hopp. Den stumma förtvivlan i hennes ansikte tycktes dock säga honom, vad hon icke förmådde uttala, och en hastig förändring kom över honom, när hans hand slöt sig hårdare om hennes och han flämtade:
— Måste jag verkligen dö, Rose?
Hennes enda svar var att falla på knä och slå armarna om honom, som om hon försökte hålla döden på avstånd litet längre. Då trodde han det och låg så orörlig, att hon tittade upp i fruktan för, hon visste icke vad.
Men Charlie bar det som en man, ty han besatt det mod, som tappert kan blicka en stor fara i ansiktet, ehuru han icke hade styrka att bekämpa en skötesynd och övervinna den. Hans blick var stelt riktad framåt, som om han försökte blicka in i den okända värld, in i vilken han skulle gå, och hans läppar hoppressade, på det att intet ord av klagan skulle omintetgöra det bevis, han skulle avlägga på att, fastän han icke förstått att leva, skulle han dock veta att dö som en man. Det föreföll Rose, som om hon för ett kort ögonblick såge mannen, som hade kunnat bliva, om han endast som barn fått lära att styra sig själv; och de första ord, han yttrade, då han med en djup suck åter riktade blicken på henne, ulvisade, att han insåg sitt misslyckande och erkände det med patetisk uppriktighet.
— Bättre det kanske; bättre, att jag går bort, innan jag bringar dig mera sorg och mig själv skam.
