mamma», som säkerligen skulle ha rört det hårdaste hjärta.
— Vidare! Nej, Rosa, inte du, sade den nya barnsköterskan, då det intelligenta djuret vände på huvudet, liksom för att se, att allt stod rätt till, innan det gick vidare.
— Som jag inte kunde hitta på något annat, tog jag barnet med mig hem till mor, men hon ville inte ha det till något pris, inte ens över natten. Hon sade, att jag skulle gå med det till Rosengården, men jag svarade, att där var proppfullt, så att det inte fanns plats ens för ett sådant litet pyre. »Gå till sjukhuset», säger hon. »Baby är inte sjuk, mor», säger jag. »Barn- huset då för föräldralösa barn», säger hon. »Är inte föräldralös — har en far, som inte kan ta hand om henne, säger jag. »Jag vill inte ha henne här, sjuk och smutsig och skrikig. Ta henne med dig till Rose, och fråga henne, vad du ska ta dig till med det.» Så min grymma moder försköt mig, men blidkades litet, när jag tog barnet på axeln, och gav mig en schal att svepa in det i, litet välling att mata det med och pengar att betala inackordering för det på något ställe. Mor låter alltid värre, än hon är, som du vet.
— Och du försökte tänka efter, var det där hyggliga stället fanns, medan du satt där? frågade Rose, i det hon med gillande min blickade ned på honom, där han stod och klappade Rosa.
— Alldeles! Jag ville inte besvära dig, för jag visste ju, att du har huset fullt, och jag kunde verkligen inte hitta på någon god själ, som skulle vilja ta sig an den där övergivna stackarn. Hon har ingenting, som rekommenderar henne, såsom du ser — är inte söt men klen och skygg som en liten råtta.
Rose öppnade munnen för att tala, men slöt den åter och satt sedan i en hel minut och stirrade på Rosas öron. Mac iakttog henne förstulet och sade fundersamt, i det han svepte schalen om ett par med trasiga skor beklädda fötter:
— Det här tycks vara ett av de kärleksverk, som ingen vill åtaga sig, och dock kan jag icke undgå att tycka, att mitt löfte till modern förbinder mig till
