— Keats? Jag visste inte, att du nedlät dig till att läsa något så modernt.
Mac tittade upp, ryckte till sig boken och skakade ut ur den flera andra likadana lappar. Så lämnade han tillbaka den med sällsamt skamsen uppsyn och sade, i det han stoppade papperslapparna i fickan:
— Jag ber om ursäkt, men den var full med skräp. Jo då! Jag tycker om Keats — känner du inte till honom?
— Jag brukade läsa honom rätt ofta, men en gång fann farbror mig försänkt i tårar över »Pot of Basil», och då rådde han mig att läsa mindre poesi en tid, därför att jag i annat fall skulle bli alltför sentimental, svarade Rose, i det hon vände på bladen utan att se dem, ty hon hade just kommit att tänka på något.
— »The Eva of S:t Agnes» är den mest fulländade kärlekshistoria i världen, tycker jag, sade Mac med entusiasm.
— Läs den högt för mig. Jag känner mig just upplagd för poesi, och du kommer att göra den rättvisa, om du tycker om den, sade Rose och räckte honom med oskyldig uppsyn boken.
Mac, som tycktes vara riktigt belåten med detta uppdrag, lade sig bekvämt till rätta i gräset, stödde huvudet mot ena, handen och läste den vackra historien så, som den endast kan läsas av den, som går helt och hållet upp i dess anda.
Då han slutat, lutade hon sig fram och frågade i en ton, som kom honom att spritta till:
— Mac, skriver du någonsin poesi?
— Aldrig.
— Vad kallar du i så fall den sång, Phebe sjöng med fågelkören?
— Den var ingenting, förrän hon satte musik till den. Men hon lovade att inte tala om det.
— Det har hon inte heller gjort. Jag misstänkte det, och nu vet jag det. Helt stukad, slängde Mac stackars Keats ifrån sig, stödde sig på båda armbågarna och försökte gömma sitt ansikte, ty han hade rodnat som en blyg flicka, med vilken man skämtar om hennes älskade.
