Sida:Rosor i blom 1927.djvu/155

Den här sidan har korrekturlästs

— Vad säger du om mig i det stora hela? frågade han, då Rose alltjämt granskade honom.

— Har inte kommit till någon slutsats ännu. Det är en sådan absolut förändring, att jag inte känner igen dig, utan tvärtom har en känsla av att jag borde bli presenterad för dig. Du ser verkligen bra mycket mera vårdad ut, och jag har för mig, att jag kommer att tycka om det, när jag blivit van vid att se en herre med ganska distingerat utseende komma och gå i huset i stället för min gamla vän Orson, svarade Rose med huvudet på sned.

— Var snäll och tala inte om för farbror, varför jag gjort det. Han tror, att jag gjort det, för att jag ska känna mig svalare, och tycker om det, så låtsas ingenting om.

— Nej, det ska jag inte göra, men du får inte ta illa upp, om jag för en tid inte visar mig lika sällskaplig som vanligt. Jag kan aldrig vara det mot främlingar, och du förefaller mig verkligen nu som en sådan.

— Som du vill, men jag kommer i alla fall inte att besvära dig mycket, för jag blir mycket upptagen. Reser kanske till L. i vinter, om farbror anser det lämpligt, och då kan inte mitt originella utseende förarga dig.

— Jag hoppas, att du inte reser, Mac, för jag börjar just lära känna och njuta av dig, och jag hade tänkt mig, att vi skulle ha en trevlig vinter och läsa tillsammans, sade Rose. Måste du resa?

— Ja, det måste jag, men du kommer att bli glad över att jag rest, om jag kommer tillbaka med — började Mac ivrigt; så hejdade han sig och bet sig i läppen, som om han nästan sagt för mycket.

— Med vad? frågade Rose nyfiket, ty han såg högst besynnerlig ut

— Jag glömde, hur lång tid det erfordrar att ta ett doktorsdiplom, svarade han.

— Om du reser, har jag åtminstone den trösten, att du kommer att träffa Phebe och kan berätta allt om henne för mig, för hon är så anspråkslös av sig, att hon inte gör det tillräckligt. Då får jag veta, hur hon reder sig, vilka framsteg hon gör, om hon är