Sida:Rosor i blom 1927.djvu/158

Den här sidan har korrekturlästs

om han icke hade varit så blek. Bli ond, om du vill Jag väntar det, för jag vet, att det är för tidigt att tala. Jag borde ha väntat — kanske i åratal, men du föreföll så lycklig, att jag vågade hoppas, att du glömt.

— Glömt vad? frågade Rose i skarp ton.

— Charlie.

— Ah! Ni envisas allesammans med att tro, att jag älskade honom högre, än jag gjorde! utbrast hon.

— Hur skulle vi kunna undgå att göra det, när han var allt, kvinnor beundrar mest? sade Mac — icke i bitterhet, utan som om han förundrat sig över deras bristande insikt.

Jag beundrar icke svaghet av något slag; jag skulle aldrig kunna älska, utan vare sig tillit eller aktning. Gör mig den rättvisan att tro det, för jag är så trött på att man hyser medlidande med mig. Hon talade nästan lidelsefullt, ty hon blev mer upprörd av Macs återhållna sinnesrörelse, än hon någonsin blivit av Charlies mest rörande demonstrationer, ehuru hon icke visste varför.

— Men han älskade dig så! började Mac.

— Det var just det värsta! Det var därför som jag försökte älska honom, hoppades, att han skulle stå fast för min skull, om icke för sin egen; och det var därför som jag emellanåt fann det så sorgligt, att jag icke kunde låta bli att förakta honom för hans brist på mod. Jag vet inte, vad andra känner, men för mig är kärleken icke allt. Jag måste blicka upp, icke ned, kunna hysa tillit och högaktning av hela mitt hjärta och finna styrka och redbarhet att stödja mig på. Jag har haft det än så länge och skulle icke kunna leva utan det.

— Ditt ideal är högt Hoppas du kunna finna det, Rose?

— Ja, svarade hon i fast ton. Jag hoppas finna det, därför att jag försöker att inte vara oresonlig och vänta mig fulländning. Småle, om du vill, men jag vill ännu inte uppge min hjälte. Och hon försökte tala i lätt ton, i förhoppning att leda honom bort från ett farligare samtalsämne.

— Det tjänar ingenting till att jag säger mer, ty jag har mycket litet att erbjuda. Det var inte min