har hört folk säga, att rikedom har sina prövningar och bekymmer såväl som fattigdom.
— Jag vet det, och jag tänker försöka fylla min plats väl. Jag har redan några utmärkta små planer färdiga och har även börjat studera till mitt kall, sade Rose med en energisk liten knyck på huvudet.
— Vågar jag fråga, vilket det kommer att bli? frågade Charlie med låtsad fruktan.
— Filantropi är ett ädelt, gott och vackert kall, och jag har valt det för min räkning, därför att jag har mycket att giva. Jag är endast förvaltare av den förmögenhet, jag fått ärva efter pappa, och jag tror, att om jag använder den förståndigt till andras bästa, blir den till större välsignelse, än om jag behölle den helt och hållet för mig själv.
Detta sades mycket ljuvt och okonstlat, men det var egendomligt att se, hur olika de skilda åhörarna upptogo det. Charlie kastade en hastig blick på sin mor, vilken, liksom ofrivilligt, utbrast:
— Men hör du, Alec, tänker du låta flickan kasta bort en vacker förmögenhet på alla möjliga slags människovänliga dumheter och vilda planer att förhindra fattigdom och brott?
— »Den, som ger åt den fattiga, han lånar Herrem, och det är detta slags kristendom i praktiken, som Han älskar högst, var allt, d:r Alec svarade, men det tystade ned tanterna och kom till och med den kloke farbror Mac att med plötslig tillfredsställelse tänka på vissa hemliga placeringar, han gjort, som icke lämnade honom någon annan avkastning än de fattigas tacksägelser. Archie och Mac sågo belåtna ut och utlovade sin medverkan, när helst den skulle behövas. Steve ruskade på huvudet men sade ingenting, och gossarna föreslogo med ens, att hon skulle grundlägga ett sjukhus för hundar och hästar och vita möss och sårade hjältar.
— Tycker du inte, Charlie, att det är ett bättre sätt för en kvinna att tillbringa sitt liv, än att dansa, göra toalett och försöka skaffa sig en man? frågade Rose, som lade märke till hans tystnad och var angelägen om hans gillande.
— Mycket nätt för en liten tid och även mycket
