ningar. Vad tjänade det till att läsa nyttiga böcker, när hennes tankar ständigt förirrade sig till en förtjusande essäerna om »Kärlek och vänskap» o. s. v.? Eller att kopiera antika skulpturer, när alla manshuvudena sågo ut som Cupido och kvinnornas som Psyche på hennes kakelugn? Eller att inöva den allra bästa musik, om den ständigt slutade med den vackra vårsången, fastän utan Phebes fågelkör? Dulces sällskap var angenämast numera, ty Dulce talade sällan, så att Rose kunde meditera ostört.
Till sist fattade hon sitt beslut, beväpnade sig med en oformerad penna och marscherade modigt in i arbetsrummet för att rådgöra med d:r Alec vid en timme, då Mac icke brukade vara där.
— Jag vill ha en märkpenna formerad. Kan du göra det åt mig, farbror? sade hon, i det hon stack in huvudet för att se efter, om han var ensam.
— Ja, min kära vän, svarade en röst, så lik doktorn, att hon med ens steg in.
Men innan hon gått tre steg, stannade hon och såg smått förargad ut, ty det huvud, som tittade upp från den höga skrivpulpeten, var icke rufsigt och grått, utan brunt och glatt, och Mac, icke farbror Alec satt där och skrev. Hennes erfarenhet hade lärt henne, att hon icke hade något att frukta av en tätatät, och sedan hon väl fattat sitt beslut, utförde hon det nu utan tvekan.
— Sitt stilla. Jag vill inte besvära dig, om du har brått, sade hon, som inte var riktigt säker på om hon borde stanna eller springa sin väg.
Mac gjorde slag i saken genom att taga pennan ifrån henne och börja formera den. Han smålog, då han frågade:
— Trubbig eller spetsig?
— Spetsig, svarade hon; så tillade hon: Det gläder mig att se dig göra det där.
— Och det gläder mig mycket att få göra det.
— Jag menar inte, att du formerar pennan, utan att du skriver den roman, jag rådde dig till. Och hon vidrörde de tätskrivna bladen och såg därvid ut, som om hon gärna velat läsa dem.
— Det här är mitt sammandrag av en föreläsning
