d:r Alec alltför sjuk att veta, vad vi göra, och vi tyckte båda, att ni borde bli underrättade utan vidare uppskov. Han har en elakartad feber, och ingen vet, hur han ådragit sig den, såvida det icke var bland några stackars immigranter, som strövade omkring alldeles bortkomna i den främmande staden. Han förstår portugisiska och visade dem till rätta, då han hört deras historia. Men jag fruktar, att han fått lida för sin vänlighet, ty denna feber kom hastigt på, och innan han visste ordet av, var jag där, och sedan var det för sent för honom att skicka i väg mig.
Nu kan jag visa er, hur tacksam jag är, och, om så erfordras, med glädje offra livet för denne vän, som varit som en far för mig. Tala om för Rose, att hans sista tankar och ord, innan han förlorade medvetandet, gällde henne. ’Låt henne inte komma hit. Håll min älskling borta och i trygghet.’ O, lyd honom! Stanna hemma, och med Guds vilja skall jag i sinom tid föra farbror Alec hem. Mac gör allt, jag tillåter honom att göra. Vi ha de bästa läkare, och allt går så bra, man kan hoppas, tills krisen inträder.
Kära miss Plenty, be för honom och för mig, att jag måtte lyckas utföra detta för dem, som gjort så mycket för
Er tillgivna Phebe.»
Då Rose blickade upp från brevet, halvt bedövad
av denna plötsliga underrättelse och stora fara, såg
hon, att den gamla damen redan upphört med sin
gagnlösa klagan och i stället bad innerligt, likt den
som vet, varifrån all hjälp kommer. Rose gick fram
och föll på knä och pressade ansiktet mot de
hopknäppta händerna i hennes sköte, och under några
minuter varken gräto eller talade de. Så banade en
halvkvävd snyftning sig väg över flickans läppar, och
tant Plenty tryckte henne till sitt bröst och sade,
medan tårarna långsamt rullade över hennes vissnade
kinder:
— Håll modet uppe, mitt lamm! Den gode Guden kommer icke att ta honom ifrån oss, det är jag säker på, och jag känner på mig, att den präktiga flickan får tillåtelse att betala sin tacksamhetsskuld till honom.
