sända dylika böner direkt upp till himmeln: Bevilja mig denna enda bön, o, Herre, och jag skall aldrig mer be Dig om något för min egen räkning!
Dylika böner uträtta mycket, och en sådan hängivenhet tycks mången gång utföra underverk, när annan hjälp är förgäves. Phebes bön blev besvarad, hennes självålagda uppdrag utfört och hennes långa vaka belönad med en lycklig daggryning. D:r Alec sade alltid, att hon höll honom vid liv genom sin viljestyrka och att under de timmar, då han tycktes ligga medvetslös, han kände hennes varma, starka hand hålla hans, liksom för att hålla honom tillbaka från den snabba ström, som försökte rycka honom med sig. Den lyckligaste stunden i hennes liv, var, då han slog upp ögonen, kände igen henne och försökte säga på sitt forna muntra sätt:
— Säg Rose, att jag vikt om hörnet, tack vare dig, mitt barn!
Hon svarade honom mycket lugnt, glättade ut hans kudde och såg honom insomna igen, innan hon smög sig in i det andra rummet för att skriva och meddela den goda underrättelsen; men hon kunde endast kasta sig på sängen och finna lättnad för ett överfullt hjärta i de första tårar, hon fällt på många veckor. Mac fann henne där och pysslade om henne så, att hon var redo att återvända till sin post — som nu i sanning var en hederspost — medan han kilade i väg och avsände ett telegram, som skulle komma många hjärtan att jubla av glädje och föranledde Jamie att föreslå, att de skulle ringa i stadens kyrkklockor och avlossa kanonen:
»Räddad tack vare Gud och Phebe.»
Det var allt, men alla voro belåtna, och alla brusto i gråt, som om hoppet behövt mycket saltvatten för att bli starkare. Det gick emellertid snart över, och sedan gingo de omkring och smålogo och sade till varandra med handskakningar eller omfamningar: »Han är bättre! Den saken ges det intet tvivel om!»
Men det blev inte förrän sent i april, som man kunde tänka på att föra d:r Alec hem. De första varma dagarna tycktes komma tidigt endast för att han skulle kunna återvända i trygghet från den resa, som så
