Sida:Rosor i blom 1927.djvu/176

Den här sidan har korrekturlästs

egna ögon, innan hon kunde svara i en ton av tacksam ödmjukhet, som visade, hur rörd hon var: Hur skulle jag kunna låta bli det, när alla är så vänliga mot mig? Varje stolthet måste smälta under så mycket pris och tacksägelser och välönskningar, som jag fått emottaga i dag, ty varje medlem av familjen har bemödat sig om att hälsa mig välkommen, uttala alltför mycken tacksamhet och be mig bli en av er. Jag var inte svårbedd, men när Archies far och mor kom och kallade mig »dotter», hade jag kunnat lova vad som helst för att visa, hur högt jag älskar dem.

— Och honom, tillade Rose.

Några minuter senare trädde Rose in i sitt eget rum, som hon dagen till ära prytt med blommor och girlander och ormbunkar, som var och en hade sin mening. Mac tycktes ha tytt detta språk av symboler, ha gissat, varför Charlies lilla porträtt var inramat med vita rosor, varför penséer hängde kring hans eget, varför Psyche var till hälften dold bakom fjäderlätta klasar av jungfruhår och en purpurröd passionsblomma låg vid Cupidos fötter. Det sistnämnda tycktes tilltala honom särskilt, ty han smålog och gnolade för sig själv, liksom för att fördriva väntetiden, refrängen i den sång, Rose så ofta sjungit för honom:

»Vackra tös, vill du gå, vill du gå
Till Aberfeldies björkar?»

— Ja, Mac, vart som helst!

Han hade icke hört henne komma in. Nu vände han sig hastigt om och såg på henne med strålande uppsyn, i det han sade med ctt djupt andetag: Äntligen! Du var så upptagen av den kära mannen, att jag icke fick tillfälle att säga ett ord. Men jag kan vänta. Jag är van vid det

— Du glömmer, att du icke är den Mac, som reste hemifrån. Jag skulle ha sprungit och mött kusinen, men jag vågade icke visa mig familjär mot skalden, som alla börja ära.

— Du tycker således om blandningen? Som du minns, sade jag, att jag skulle försöka giva dig både kärlek och poesi.