— Nu är jag belåten! sade han om en stund, då hon höjde ansiktet i jungfrulig blygsel över den plötsliga lidelse, som ryckt henne med sig för ett ögonblick. Nej, glid inte ur mina armar ännu, låt mig hålla dig en välsignad minut och känna, att jag verkligen funnit min Psyche.
— Och jag min Cupido, svarade Rose, skrattande, trots sin sinnesrörelse, vid tanken på Mac i denna sentimentala roll.
Han skrattade också, såsom endast en lyckligt älskande kan skratta; så sade han med plötsligt allvar:
— Ljuva själ, höj din lampa och se dig väl för, innan det är för sent, ty jag är ej någon gud, endast en mycket bristfällig människa.
— Kära älskade! Jag skall det. Men jag har ingen fruktan, förutom det att du skall flyga för högt för att jag skall kunna följa med, därför att jag icke har några vingar.
— Du skall leva poesien, och jag skall skriva den, så min lilla gåva kommer att celebrera din större.
— Nej, du skall hava all ryktbarheten, och jag kommer att nöja mig med att endast vara känd såsom poetens hustru.
— Och jag kommer att med stolthet erkänna, att min bästa inspiration kommer från en ljuv och ädel kvinnas välgörande liv.
— O, Mac, vi skola arbeta tillsammans och försöka göra världen bättre genom den musik och den kärlek, vi lämna efter oss, när vi gå bort!
— Det skola vi med Guds vilja! svarade han innerligt; och medan han betraktade henne, som stod där i vårsolskenet, strålande av ömhet och lycka, höga förhoppningar och allvarliga föresatser, som göra livet vackert och helgat, kände han, att det sista bladet nu vikts tillbaka, att hjärtat av guld låg öppet för dagens ljus och att hans Rose hade gått i blom.
