ordnade, stötte Rose på de tre yngsta gossarna, som voro inbegripna i ett trevligt litet slagsmål i en vrå.
— Kom ut och låt mig titta på er, sade hon i lirkande ton, ty hon förutsåg en explosion och offentlig skam och nesa, om icke freden hastigt blev återställd.
Efter att som hastigast ha snyggat upp sig litet trädde de unga herrarna fram och uppvisade till granskning tre blossande och muntra ansikten.
— Bevara mig väl, så ni två har vuxit! Ni långa drasuter! Hur vågar ni växa om mig så där? sade hon, i det hon stod på tåspetsarna för att kunna klappa deras lockiga hjässor.
— Alla Campbellar är långa, ståtliga karlar, och vi tänker bli de stiligaste av hela högen. Det skulle inte alls förvåna mig, om vi blev sexfotingar som farfar, anmärkte Will stolt.
Rose vände sig om och såg på Steve, som hon vinkade till sig.
— Säg åt de andra gossarna, att de ska komma hit. Jag har lust att ställa upp er i en rad och granska er, liksom ni gjorde den där gången, då ni nära nog skrämde livet ur mig, sade hon, skrattande åt detta minne.
De kommo och sedan de ställt upp sig, utgjorde de en sådan imponerande samling, att den unga kommendösen för ett ögonblick nästan kände sig rädd.
— Nu tänker jag stirra på er, liksom ni stirrade på mig. Det är min hämnd på er, sju elaka pojkar, för att ni narrade en stackars liten flicka i fällan och sedan njöt av hennes ängslan. Nu är jag inte ett dyft rädd, så darren och tagen er i akt! Medan Rose talade, blickade hon upp till Archie och nickade gillande; ty de gråa ögonen mötte stadigt hennes och mildrades, då de gjorde det — en tilltalande förändring, ty de voro av naturen snarare skarpa än vänliga. En äkta Campbell! Gud välsigne dig! sade hon och skakade hjärtligt hans hand. Sedan kom hon till Charlie, och där kände hon sig mindre belåten, ehuru hon knappast visste varför. Jag återfinner icke den Charlie, jag lämnade, men prinsen finns alltjämt kvar, ser jag. Sedan vände hon sig med en känsla av lättnad till Mac, tog varsamt av honom »innanfönstren», såsom
