Jamie kallade dem, och blickade rätt in i de hederliga, blåa ögonen, som besvarade hennes blick så uppriktigt och vänskapsfullt, att hon kände sig riktigt varm om hjärtat Du är icke förändrad, min kära gamla Mac, och det gläder mig så! sade hon, i det hon lämnade tillbaka glasögonen.
— Nu ska du säga något extra rart till mig, för jag är familjens prydnad, sade Steve, i det han vred den blonda mustasch, som uppenbarligen var hans livs största stolthet.
Rose såg med ens, att dandyn mer än någonsin gjorde sig förtjänt av sitt namn, och stukade ögonblickligen till honom genom att säga med ett litet skratt:
— I så fall vill jag inte ge så värst mycket för familjens prydnad.
— Hahaha! Där fick du! hånade Will.
— Var snäll och låt oss slippa undan lätt! viskade Geordie med tanke på att turen därnäst kom till dem.
— Ni välsignade bönstörar! Jag är stolt över er, men väx inte så att ni försvinner ur sikte eller så, att ni inte kan se en kvinna i ansiktet, svarade Rose med ett lätt klapp på vardera jättens blossande kind.
— Nu mej! Jamie anlade sin manligaste hållning, ty han insåg, att han inte gjorde sig något vidare gällande bland sina långa släktingar. Men han blev enligt allas enstämmiga åsikt primus i klassen, när Rose lade armarna om honom och sade med en kyss:
— Nu måste du bli min gosse, för alla de andra är för gamla, och jag vill ha en trofast liten page, som uträttar mina ärenden.
— Det vill jag! Det vill jag! Och jag gifter mig också med dig, om du väntar litet, tills jag blivit vuxen! utropade Jamie, som nästan tappade huvudet vid denna plötsliga befordran.
— Välsigna barnungen! Vad pratar han om? frågade Rose skrattande.
— Åh, jag hörde tanterna säga, att det blev bäst, att du gifte dig med en av oss, så att pengarna stannar i familjen. Så jag talar först, för jag håller mycket av dig och älskar lockar.
