Stackars Jamie! Dessa ord hade knappast gått över hans oskyldiga läppar, förrän Will och Geordie svepte honom ut ur rummet som en virvelvind, och den stackars gossens tjut hördes från tortyrhallen.
De stackars gossarna, som stannade kvar, voro utom sig av förfäran, men deras förvirring var snart överstånden, ty med en uppsyn, som de aldrig förr sett, avskedade Rose dem med ett kort kommando: »Höger och vänster om marsch! Revyn är över!» och gick fram till Phebe.
— Fördömelse över den där pojken! Han borde låsas in eller förses med munkavle! sade Charlie retligt.
— Han ska bli omskött, svarade stackars Archie.
— Förbaskat otrevligt! brummade Steve.
— Det är sanningen vanligtvis att höra, sade Mac med sitt kloka småleende.
Liksom om han misstänkt någonting, föreslog d:r Alec musik efter denna kris, och ungdomarna tyckte, att det var ett utmärkt förslag.
— Det blir bäst, att jag börjar, ty sedan ni hört näktergalen, kommer ni inte att bry er om kanariefågeln, sade Rose, i avsikt att göra slut på Phebes förlägenhet. Jag ska ge er en av de kära gamla sånger, ni brukade tycka så bra om. Det här var en favoritsång. Och hon slog sig ned och sjöng den första välbekanta visa, som föll henne in. Hon sjöng den på ett trevligt, ehuru ingalunda fulländat sätt. Det blev händelsevis »Björkarna», och den återkallade livligt i hennes minne den tid, då Mac varit sjuk och hon pysslat om honom. Det minnet var ljuvt för henne, och ofrivilligt sökte hennes blick honom. Han satt just så, som han brukat göra, då hon tröstat honom i hans mest förtvivlade sinnesstämning — gränsle över en stol, med huvudet vilande på armarna. Hennes hjärta blev riktigt milt, när hon såg på honom, och hon beslöt att förlåta honom, om också ingen annan. Ty hon var förvissad om att han icke hade några snikna planer att komma åt hennes eländiga pengar.
Charlie hade anlagt en tankfull uppsyn och såg på henne med ett uttryck av öm beundran, som
