Den här sidan har korrekturlästs

att titta upp, varvid hon fick se Mac komma gående, viftande med hatten.

— Campbellarna kommer tjockt och fort nu på morgonen, sade hon, i det hon sprang och mötte honom. Du ser ut som en snäll gosse på väg till skolan, som gluttar i sina läxor på vägen, tillade hon småleende, då hon såg honom taga fingret ut ur boken, han uppenbarligen just läst i, och stoppa den under armen. Det påminner mig om att jag i går kväll inte fick något tillfälle att höra mycket om dina planer. Vad har du bestämt dig för att bli, Mac? frågade hon, då de tillsammans gingo uppför allén.

— Först och främst karl och möjligt en bra sådan, sedan vad Gud vill.

— Jag tror, att du kommer att bli något storartat, för du ser riktigt förklarad ut, när du går under den här valvbågen av gulnande löv med solskenet i ansiktet, utbrast hon, medveten om en plötslig beundran, hon aldrig förr erfarit, ty Mac var den oskönaste av alla kusinerna.

— Jag vet just inte det, men jag har mina drömmar och förhoppningar, och några av dem syftar ganska högt. Eftersträva det bästa, förstår du, och fortsätt att klättra, om du vill komma någon vart, sade han.

— Du är besynnerligare än någonsin. Men jag tycker om din äregirighet och hoppas, att du kommer att ta dig fram. Men borde du inte genast börja med något? Jag hade för mig, att du skulle bedriva medicinska studier under farbrors ledning — som du vet, var det vår plan.

— Det ska jag också tillsvidare, därför att jag håller med dig om att det är nödvändigt att ha ett ankare någonstans och att inte flyta omkring i en fantasiens värld utan barlast av rätta sorten. Jag har på senaste tiden börjat lägga mig på latsidan; det är inte för tidigt, att jag gör litet nytta, så nu ger jag mig i väg. Och Mac försvann hastigt in i farbroderns arbetsrum, under det att Rose slöt sig till Phebe inne i tant Plentys rum.

Efter en långvarig och allvarlig överläggning hade den rara gamla damen just bestämt, vilken av hennes