plats, tittade flickorna in med ögon som snart fördunklades av tårar av ömhet, ty det föreföll dem, som om den milda gamla tant Peace alltjämt varit där. Solen sken på de gamla geranierna i fönstret, den mjuka länstolen stod på sin vanliga plats, den vita morgonrocken hängde på dess ryggstöd, och de urblekta tofflorna stodo redo. Det vackra lugn, som alltid uppfyllt rummet, föreföll så naturligt, att båda ofrivilligt vände sig om mot sängen, där tant Peace brukat hälsa dem välkomna med ett småleende. Nu fanns det ej något älskligt gammalt ansikte på kudden, men de tårar, som fuktade de blomstrande kinderna, gällde icke henne som gått bort, utan henne, som lämnats kvar; ty de sågo något, som vältaligt vittnade om den kärlek, som överlever döden och gör den allra enklaste sak vacker och helgad. En nött pall stod invid sängen, och på lakanet syntes en fördjupning, där ett grått huvud vilade varje kväll, medan tant Plenty läste de böner, hennes mor lärt henne sjuttio år tidigare.
Utan ett ord drogo flickorna sakta till dörren, och medan Phebe ställde rummet i den utsöktaste ordning, snyggade Rose upp den enkla vita mössan, från vilken det icke längre fladdrade några skära eller gula band.
— Du älskade varelse, jag är så glad över att ha fått dig tillbaka! Jag vet, att det är skamligt tidigt, men jag kunde verkligen inte hålla mig borta en enda minut till. Låt mig hjälpa dig! Jag dör av längtan efter att få se alla dina vackra saker, för jag såg dina koffertar forslas förbi och vet, att du har massor av skatter med dig hem, utropade Annabel Bliss i ett enda andedrag en timme senare, i det hon omfamnade Rose och såg sig omkring i rummet, som var bestrött med en mångfald vackra saker. Visa mig dina paristoaletter. Jag är formligen halvdöd av längtan efter att få se senaste modet, tillade hon med en hungrig blick på några stora lådor, som på ett förtjusande sätt antydde fransk elegans.
— Det har jag inga, sade Rose.
— Rose Campbell! Du menar väl inte, att du inte
