— Jag »kom ut», när jag reste till Europa, men jag antar, att tant Plen vill ha något slags muntration att fira vår hemkomst med.
— Vad tänker du ha på dig på den tillställningen? frågade Annabel.
— Den där vita klänningen där borta. Den är ny och fräsch, och Phebe har en likadan. Jag vill aldrig klä mig finare än hon.
— Phebe! Du menar väl inte, att du tänker göra henne till en fin dam? flämtade Annabel.
— Hon är det redan, och den, som visar henne bristande aktning, kränker mig, för hon är den bästa flicka, jag känner, och den allra raraste! utbrast Rose med värme. Innan hon hunnit säga något mer, ropade en röst från hallen:
— Lilla matmor, var är du?
— Inne hos mig, kära Phebe. Och in i rummet kom flickan, som Rose »skulle göra till en fin dam», och var så lik en sådan, att Annabel spärrade upp sina porslinsblåa ögon och ofrivilligt smålog, då Phebe — i lekfull imitation av sitt forna uppträdande — gjorde en liten knix och sade:
— Hur står det till, miss Bliss?
— Gläder mig att återse er, miss Moore, svarade Annabel och skakade hand med henne på ett sätt, som för alltid gjorde slag i saken, såvitt henne angick, ty denna korpulenta unga dam hade, trots sitt klena huvud, ett gott hjärta och höll uppriktigt av Rose.
Hon kunde emellertid inte låta bli att stirra litet, när hon såg de båda väninnorna arbeta tillsammans och prata helt glatt med varandra.
— Det är mycket nätt och vackert att se, men jag undrar just, vad folk kommer att säga, när hon umgås med oss alla. Jag hoppas, att Rose inte blir mycket besynnerlig, tänkte Annabel, när hon begav sig av för att sprida den sorgliga nyheten, att det inte skulle bli någon stor bal till firande av Roses återkomst och, värst av allt, att hon inte hade med sig en enda paristoalett.
— Nu har jag sett till och hört av alla gossarna utom Charlie, och jag antar, att han är alltför upptagen. Jag kan just undra, vad han har för sig, tänkte
