ehuru hon ruskade på huvudet åt de vita klänningarna, som voro alldeles lika, förutom det att Phebe hade karminröda och Rose blåa garneringar.
Inte underligt alltså, att Rose fann sin nya värld förtjusande och att det steg henne litet åt huvudet, när hon första gången läppjade på nöjets bägare, ty alla välkomnade och smålogo mot henne, smickrade och prisade och viskade angenäma förutsägelser i hennes öra.
— Jag nära nog önskar, att det inte gåves något »i morgon», utan att kvällen ville vara i all evighet. Det är så trevligt och alla är så snälla och vänliga, sade hon till d:r Alec med en liten suck av lycka, i det hon samlade ihop sina dunlätta kjolar.
— Jag ska fråga dig om din åsikt därvidlag klockan två i morgon bittida, sade han och nickade varnande.
— Jag ska säga dig den uppriktigt, var allt, Rose hann säga, innan Charlie förde henne med sig ut i svängen.
— Det tjänar ingenting till, Alec. Uppfostra en flicka hur förståndigt som helst, så sliter hon sig i alla fall alltid lös, när tiden är inne, och ägnar sig åt nöjen med samma iver som den mest frivola bland dem, för det ligger i deras natur, sade farbror Mac.
— Min lilla flicka ska pröva och smaka på allt, men om jag inte misstar mig, behövs det inte mycket för att tillfredsställa henne. Jag vill se, om hon kan bestå provet, ty i annat fall är hela mitt verk misslyckat, och jag vill veta av det, svarade doktorn med ett förhoppningsfullt småleende på läpparna men ett ängsligt uttryck i blicken.
— Hon går igenom det all right — välsigna hennes hjärta! — så låt henne så sin oskyldiga vildhavre och roa sig, tills hon är redo att stadga sig. Jag önskar, att alla våra ungdomar såge ut att så en lika liten skörd och att gå igenom den lika oskadda som hon, tillade farbror Mac, i det han ruskade på huvudet och kastade en blick på några av de unga männen, som dansade förbi.
— Inget fel med dina gossar, hoppas jag?
— Nej, gudilov! Än så länge har jag inte haft några
