bekymmer för deras skull, ehuru Mac är en besynnerlig kurre och Steve en valp. Jag beklagar mig inte, för båda kommer att växa ifrån allt det där och är, tack vare sin mor, i själ och hjärta präktiga pojkar. Men Claras pojke är på dåliga vägar, och hon kommer att skämma bort honom som man, liksom hon gjort med honom som pojke, om hans far inte ingriper.
— Jag omtalade alltsammans för bror Stephen, när jag i fjol var i Kalkutta, och han skrev till gossen, men Clara har gjort upp en massa planer, så hon påyrkade att få behålla Charlie ett år till, när fadern ville beordra honom över till Indien, svarade doktorn, då de gingo vidare.
— Det är för sent nu att »beordra». Charlie är man nu, och Stephen kommer underfund med att han visat sig alltför efterlåten mot honom under alla dessa år. Stackars karl, det har varit svårt för honom, och jag inbillar mig, att det blir ännu svårare, om han inte kommer hem och ordnar saker och ting.
— Det gör han inte, om han kan slippa, för han har förlorat hela sin energi under vistelsen i det där heta klimatet och avskyr allt vad bråk heter, så du kan föreställa dig, vilken ansträngning det ska kosta honom att styra en dåraktig kvinna och en egensinnig pojke. Vi måste hjälpa till, Mac, och göra vårt bästa för stackars gamla Steve.
— Det bästa, vi kan göra för gossen, är att gifta bort honom så fort som möjligt.
— Min kära vän, han är bara tjugutre år, började doktorn, som om denna tanke förefallit honom löjlig; så förändrades hans uppsyn, och han tillade med ett melankoliskt småleende: Jag glömde, hur mycket man kan hoppas och lida till och med vid tjugutre års ålder.
— Och bli en så mycket bättre människa, om man modigt övervunnit det, tillade Mac med handen på broderns axel och det uppriktigaste gillande i tonfallet. Så återgick han till det förra samtalsämnet: Du delar således icke Claras åsikt i fråga om en viss sak?
— Nej, avgjort inte! Min flicka ska ha det bästa,
