tanke. Så suckade han resignerat och tillade som en martyr: Jag skulle vara dessa kära kvinnor tacksam i all evighet, om de ville låta mig vara i fred. För Guds skull, Mac, laga, att de slår ifrån sig den tanken, ty annars slänger de den stackars flickan i mina armar och all trevnad blir förstörd för henne. Hon är en präktig kvinna, och jag är stolt över henne, men hon förtjänar något bättre än att bli bunden vid en gammal gosse som jag, vars enda förtjänst är hans trofasthet… Och i fråga om Rose, fortsatte han, så tjänar det, såsom jag sagt, ingenting till att göra upp några planer, men om jag finge välja bland gossarna, skulle jag ha mest smak för min gudson.
— Vad för något? Min fula ankunge! utbrast farbror Mac i största häpnad.
— Den fula ankungen förvandlades till svan, som du vet. Jag har alltid hållit av gossen mycket, därför att han är så genuin och så originell. Omogen som en äppelkart än så länge, men frisk alltigenom och behöver endast tid på sig för att mogna. Jag är förvissad om att han kommer att bli ett utmärkt exemplar av Campbellvarianten.
— Mycket förbunden, Alec, men det duger inte alls. Han är en bra gosse och kommer kanske i sinom tid att göra något, vi kan känna oss stolta över, men han är ej någon lämplig man för Rose. Hon behöver någon, som kan förvalta hennes förmögenhet, när vi gått bort, och för det är Archie rätta mannen, det kan du vara förvissad om.
— Jag ska fundera på saken, men kom ihåg, Mac, inte ett ord därom till systrarna. Vi är ett par riktiga idioter, som redan nu börjar tala om att gifta bort henne, men jag ser vad som väntar mig, och det bereder mig lättnad att få tala med någon därom.
— Jag förstår, och du kan lita på mig. Inte en halvdragen ande ens till Jane, svarade farbror Mac, i det han klappade brodern på axeln.
— Vad är det för mörka och förfärliga hemligheter, som försiggår här? Är detta en frimurarloge och det där de mystiska tecknen? frågade en munter röst från dörren. Och där stod Rose, uppfylld av undran över att se sina båda farbröder stå och nicka
