helt hemlighetsfullt åt varandra. Kvinnor har naturligtvis inte tillträde, men ni två, kära gamla odd fellows, behövs, för tant Plenty vill ha en gammaldags kontradans, och jag ska anföra den tillsammans med farbror Mac. Jag väljer dig, farbror, för du kommer att göra den tipptopp, med »duvvingar» och allt. Så var nu snäll och kom. Phebe väntar på dig, farbror Alec. Som du vet, är hon ganska blyg men kommer att tycka om det, ifall du tar hand om henne.
— Tack! Tack! utropade båda herrarna och följde ivrigt med henne.
Den intet ont anande Rose njöt ofantligt av denna Virginiareel, ty »duvvingarna» voro överdådiga, och hennes kavaljer förde henne utan ett enda misstag genom alla de invecklade turerna. Så stannade de vid foten av trappan, för att farbror Mac skulle kunna hämta andan litet.
Lutad mot väggen och med håret över ögonen stod Mac junior med avgjort uttråkad uppsyn, sedan han förut med aktningsfull förvåning åsett sin fars evolutioner.
— Kom och ta ett varv, min gosse! Rose är fräsch som en tusensköna, men vi gamla gossar har snart fått tillräckligt, så du får inta min plats, sade fadern, i det han torkade sig i ansiktet, som glödde som en upprymd pion.
— Nej tack, far. Jag härdar inte ut här. Jag kan springa i kapp med dig kring gräsplan, kusin, men den här ugnen är för mycket för mig, löd Macs ohövliga svar, i det han backade mot fönstret.
— Ömtåliga varelse, jag ber dig att inte stanna för min skull. Jag kan inte lämna mina gäster för en kapplöpning i månskenet, även om jag i min tunna klänning vågade mig ut i det fria en så sval natt som denna, svarade Rose, som inte blev det minsta förargad över Macs vägran, ty hon kände till hans sätt, och det roade henne.
— Tänker du ägna dig mycket åt så'nt här? frågade han med en ogillande blick på de dansande.
— Ja, tre månader, hade jag tänkt.
