— Det ska jag omtala för dig på nyårsdagen, farbror.
— Gott! Försök att hålla rak kurs, min lilla kapten, och ropa på din första styrman, om du siktar otrevligt väder.
— Ja, ja, sir! Jag ska komma ihåg det!
V.
PRINS CHARMANT.
Den gamla handsken låg glömd på golvet, medan Rose satt försänkt i tankar, tills raska steg hördes ute i hallen och en melodiskt nynnande röst närmade sig.
Rose sjöng orden till visan, då rösten tystnade och det knackade på dörren.
— God morgon, Rosamunda! Här är dina brev och din mest hängivne slav redo att utföra varje uppdrag, du har lust att ge honom, löd Charles hälsning, då han trädde in, vacker, glad och elegant som vanligt.
— Tack, men jag har inga uppdrag att ge dig, såvida det icke är några svar på de här, som ska läggas på posten, så med din tillåtelse, prins… Och Rose började öppna de biljetter, han kastat i hennes knä.
— Ha! Vad är det för syn, som skymfar mina ögon? utbrast Charlie, i det han pekade på handsken och ryckte till helt melodramatiskt, ty i likhet med de flesta amatörskådespelare tyckte han om att uppträda teatraliskt i det dagliga livet.
— Farbror lämnade den kvar.
— Det är väl! Jag trodde, att måhända en rival varit här, sade Charlie, i det han tog upp handsken och roade sig med att lägga den på huvudet till en liten Psyche, som prydde kakelugnen.
Rose fortsatte att läsa sina brev, men tänkte hela tiden på sitt samtal med farbrodern och någonting annat, som föranletts av nykomlingen och hans visa.
