bli så angenäm som möjligt. Jag önskar, att du ville uppsöka honom såsom en plikttrogen son i stället för att gå här och slå dank.
— Det är just vad farbror Mac jämt och ständigt säger, men jag tänker inte låta tvinga mig in i trampkvarnen, förrän jag haft litet roligt, mumlade Charlie. Men stackars gamla farsgubben — jag skulle gärna vilja träffa honom, för det är närmare fyra år se'n han var hemma senast, och han börjar bli till åren.
— Han är till åren. Kära Charlie, tänk mer på plikten än på nöjet, och jag är förvissad om att du aldrig kommer att ångra dig.
— Vill du, att jag ska resa? frågade han hastigt.
— Jag tycker, att du bör göra det.
— Och jag tycker, att du skulle vara mycket mer förtjusande, om du inte alltid bråkade om rätt och orätt! Farbror Alec har lärt dig det jämte alla andra besynnerliga idéer, han har.
— Det gläder mig, att han gjort det! utbrast Rose med värme. Så hejdade hon sig och sade med en liten suck: Du vet ju, att kvinnor alltid vill, att de män, de håller av, ska vara bra karlar, och att de inte kan rå för att de försöker göra dem till det. Vill du resa? tillade hon oförståndigt nog.
— Nej, det vill jag inte! Det var ett tillräckligt tydligt svar, och det följde en otrevlig paus, under vilken Rose drog till en knut onödigt hårt och Charlie fortsatte att utforska lådan med mera energi än intresse.
— Nej men — här är en sak, jag gav dig för länge sedan! ulbrast han plötsligt i belåten ton, i det han höll upp ett litet agathjärta på ett urblekt blått band. Får jag ta tillbaka hjärtat av sten och i stället ge dig ett av kött? frågade han, halvt allvarligt, halvt skämtsamt.
— Nej, det får du inte, svarade Rose rakt på sak. Charlie såg smått stukad ut ett ögonblick, men så sade han helt glatt, i det han lugnt stoppade det lilla hjärtat i fickan och gjorde sig redo att skjuta igen lådan: Nu är vi kvitt. Nu ska vi låta ämnet falla och börja på ny kula. I detsamma fångade någonting hans blick. Vad är det här? utbrast han och ryckte
