lättnad, fastän det är absurt. Jaså, när du finner ett ungt helgon av det slaget, tänker du således gifta dig med honom? sade Charlie, mycket road och ganska besviken.
— När jag finner en man, som är hälften så hederlig, god och ädel som farbror, ska jag känna mig stolt över att få bli hans hustru, om han ber mig, sade Rose i bestämd ton.
— En sån besynnerlig smak kvinnor har! sade Charlie och såg mycket tankfull ut.
VI.
POLERING AV MAC.
— Kan jag få säga ett ord? löd den fråga, som måste upprepas tre gånger, innan ett rufsigt huvud stack upp ur den grotta av böcker, i vilken Mac vanligtvis satt, när han studerade.
— Var det någon, som sade något? sade han och blinkade i det solsken, som följde med Rose in i rummet.
— Tack, bara tre gånger. Men jag ber dig att inte låta mig störa dig, för jag ville bara säga ett enda ord, svarade Rose, i det hon hindrade honom från att erbjuda henne den länstol, i vilken han satt.
— Jag höll just på med ett komplicerat benbrott, så jag hörde inte. Vad kan jag göra för dig, kusin? Och Mac sköt ned en hög med böcker från stolen, som stod bredvid honom, och bjöd henne den.
Rose slog sig ned men tycktes icke finna det så lätt att säga »det enda ordet», ty hon vred näsduken mellan fingrarna i förlägen tystnad, tills Mac efter en forskande blick på henne frågade helt prosaiskt:
— Är det en träflisa, en rispa eller ett fulslag, madame?
— Ingendera delen. Glöm din tröttsamma läkar-
