naturligtvis med dig överallt, om det är nödvändigt. Men jag förstår inte alls, hur denna nödvändighet kan existera, när du har till din disposition tre andra gossar, som allesammans dansar bättre och ser bättre ut än jag.
— Jag vill inte ha dem, och jag vill ha dig, ty jag har inte hjärta att släpa farbror med mig längre, och du vet ju, att jag aldrig följer med några andra herrar än dem, som tillhöra vår familj.
— Hör du, Rose — om Steve förargat dig på något sätt, så säg bara åt mig, och jag ska sköta om honom, som han är sjuk till, sade Mac, som tydligt såg, att det var något, som inte stod rätt till, och inbillade sig, att dandyn låg bakom.
— Nej, Steve har varit mycket vänlig, men jag vet, att han hellre vill vara tillsammans med Kitty Van, så jag känner mig som femte hjulet under vagnen, fast han naturligtvis är alltför artig att låtsas om något.
— En sån idiot den pojken är! Men Archie — han är stadgad som en kyrka, och har ingen käresta, som kan ha något att invända däremot, fortsatte Mac, som föresatt sig att uppdaga sanningen och mer än misstänkte, hurudan den var.
— Han är på benen hela dagen, och tant Jessie önskar hans sällskap om kvällarna. Han är inte längre så road av att dansa, som han brukade vara, och jag antar, att han föredrar att vila sig och läsa. Rose hade kunnat tillägga: »Och höra Phebe sjunga», ty Phebe var inte borta lika mycket som Rose, och tant Jessie kom ofta över för att sitta och prata med den gamla damen, när ungdomarna voro borta, och den plikttrogne Archie följde förstås med henne — så ytterst villigt på senaste tiden!
— Vad är det för fel med Charlie? Jag trodde, att han var prinsen bland alla kavaljerer. Annabel säger, att han »dansar som en ängel», och jag vet, att inte ens ett dussin mödrar skulle kunna hålla honom hemma en kväll. Har du haft ett litet gruff med Adonis, så att du tar din tillflykt till stackars mig? frågade Mac, i det han till sist kom till den person, som han tänkt på allra först.
