för jag är inte van vid sådan elegans och finner den mycket prövande.
Mac talade i så patetisk ton och blängde så dystert på locken i fråga, att Rose skrattade honom rätt i ansiktet och räckte honom sin kappa, för att han skulle hjälpa henne på med den. Han granskade den med allvarlig min en minut, satte den sedan på henne avigt och ryckte ned svandunshuvan över hennes huvud så kraftigt, att hennes koaffyr blev alldeles förstörd.
Rose skrek till, slängde av sig kappan, befallde honom att göra det riktigt, vilket han undergivet gjorde, varpå han förde henne ned i hallen, utan att trampa mer än tre gånger på hennes kjolar. Men vid halldörren uppdagade hon, att hon glömt sina pampuscher, och bad Mac gå efter dem.
— Det behövs inte — det är inte vått, sade han, i det han drog ned mössan över ögonen och krängde på sig Överrocken.
— Men jag kan väl inte gå på kalla stenar med de här tunna skorna? sade Rose.
— Det behöver du inte, för — var så god, min nådiga! Varpå han helt oceremoniöst plockade upp henne och lyfte upp henne i ekipaget.
— En sådan eskort! sade hon i komisk förtvivlan, i det hon räddade sin klänning ur den filt, i vilken han ville svepa in henne som en mumie.
— »Det är bara Mac», så fäst dig inte därvid, sade han, i det han sjönk ned i hörnet mitt emot med uppsynen hos den, som skruvat upp modet till att utföra många smärtsamma plikter och skall utföra dem eller dö på kuppen.
— Men herrar lyfter inte upp damer, som om de vore mjölsäckar, och skjuter in dem i en vagn på det här sättet. Det är uppenbart, att du behöver tillsyn, och det var på tiden, att jag åtog mig att lära dig ett fint sätt. Tänk dig nu för och gör inga dumheter, om du kan låta bli det, bad Rose.
— Du ska få se, att jag kommer att uppträda som en Turveydrop.
Mac tycktes hysa egendomliga åsikter om den odödliga Turveydrops uppträdande, ty efter att ha dan-
