sat en gång med kusinen, lämnade han henne åt sitt öde och glömde henne snart helt och hålet under ett samtal med professor Stumph, den framstående geologen. Rose sörjde inte däröver, ty en enda dans hade visat henne, att denna gren av Macs uppfostran hade blivit sorgligt försummad, och hon var glad åt att få glida fram tillsammans med Steve, ehuru han endast var ett par tum längre än hon. Hon hade emellertid gott om kavaljerer och gott om »förklädem», ty alla unga män voro henne synnerligen hängivna, och alla mödrar smålogo ytterst välvilligt mot henne.
Medan Rose satt och vilade sig en stund, hörde hon en välbekant röst bakom sig säga:
— Och allofit är det nya vattenhaHiga silikatet av alun och magnesium, mycket påminnande om pseudofit, som Webster fann i Slesien.
— Vad är det, Mac pratar om? tänkte hon, och när hon kikade fram bakom en blommande azalea, såg hon, hur Mac var inbegripen i ett livligt samtal med professorn och tycktes ha förtjusande trevligt, ty hans ansikte hade förlorat sitt melankoliska uttryck och lyste av intresse, under det att den äldre mannen hörde på, som om hans ord varit både intressanta och trevliga.
— Vad är det? frågade Steve, som just kom fram med ett glas vatten, han skaffat henne. Hon utpekade den vetenskapliga tätatäten bakom azalean, och Steve grinade, då han kikade fram; men så blev han allvarlig och sade i förtvivlad ton: Om du hade sett det besvär, jag gjorde mig med honom, hur jag borstade hans peruk, försökte övertyga honom om att han måste ha lätta skor, och hur jag bråkade med honom för att få fracken på honom, skulle du förstå mina känslor, när jag nu ser honom… Titta, så han ser ut! Det blir bäst, att jag skickar hem honom med ens, för annars kommer han att dra skam och nesa över hela familjen genom att se ut, som om han hade varit i slagsmål. Steve talade i så tragisk ton, att Rose tog en titt till, och då blev hon uppfylld av medkänsla med dandyn, ty Macs elegans var helt och hållet försvunnen. Halsduken satt under ena örat,
